Jenni Norell 9c Svenska novell

Snön har nyss börjat falla ner. Folk hade olika åsikter om det, de flesta hade längtat länge och var glada. Andra var ledsna över att vintern var här. Johanna är alltid glad över vintern för hennes födelsedag brukar ofta vara den dagen man ser snön. 17 år har hon blivit och hennes föräldrar hade besökt elevhemmet och haft en present med sig, hon hade önskat sig en ända sak i år. En macbook. Den finaste typen av Laptop, Apples. Jag skulle verkligen behöva nått som piggar upp mig nu när den jävla snön och kylan var här. Kanske inte en Macbook men en bättre Laptop än den som står inne i mitt rum. Den är inte kul att sitta vid och funkar knappt. Det hade hänt att den slutat funkat nån gång. Jag är glad för Johannas skull, hon är också väldigt glad.
Vi ser ganska lika ut, när vi var små så hade vi samma kläder och allt och folk trodde vi var tvillingar. Vi har vart kompisar väldigt länge och hon och jag flyttade till samma skola efter högstadiet. Hon är nästan den ända jag känner här. Vi har rum bredvid varandra. Nära till tvrummet, det brukar inte sitta så många där. Det har blivit mörkare fram mot nätterna och snön sitter ute på marken permanent. Jag gick till tvrummet med min laptop. Johanna och min pojkvän Markus satt där också. Saker har inte vart så bra mellan mig och Markus. Han är inte lycklig med mig. Inget hade vart så bra som de va de första månaderna. Han har tröttnat på mig. Han är lång, har svart hår och breda axlar. De var de jag föll för men nu tror jag att de snart är över. Jag skulle acceptera det om det blev så, det ända jag vill är att få tillbaka det vi hade, bara en sista gång. Då skulle jag bli nöjd.
Jag satte mig emellan dom och vi satt där tysta och kollade på den lilla tv:n. Efter ett tag gick Markus iväg, han sa att han skulle till köket och ta nånting. Jag satt vid min gamla data och hon vid sin fina nya. Hon knäppte av tv:n för att lyssna på musik, vi visste inte ens vad som visades på tv:n längre så de gjorde inget. Våra datorer var det ända som lyste upp rummet. Min dator stannade, det gick inte att göra nånting. Efter ett tag kom det fram massor av text på skärmen och den stängdes av. Det var nått fel på den. Jag testade trycka på den igen men efter ett tag hände samma sak igen.
Jag sa till Johanna att den inte funkade så jag gick in med den till mitt rum och sen tillbaka till tvrummet. Johanna la sin dator på bordet och jag satte mig bredvid henne. Hon sa att jag kunde få låna den ett tag, hon skulle till sitt rum och ducha. "Tycker lite synd om dig min vän, om din dator haha." Hon skulle komma tillbaka sen. Och jag skulle vara försiktig med den. Jag kände mig rik och lyxig när jag satt där. Om jag var smart skulle jag passa på att köpa en sån här dator fast inte lika ny modell när den var på rea. Men nu är det försent. Markus skulle komma tillbaka och se mig sitta här med denna fina dator. Han skulle nog faktiskt bli glad då. Han hade aldrig gillat Johanna förr, inte nån person jag gillar faktiskt. Han brukade bara sucka när jag pratade om gamla minnen med Johanna. Men sen hon fick sin Apple Macbook hade de gått och blivit vänner. Det kändes bra att han äntligen kom överens med henne. Jag vet inte om det är just för datorn. Men den var verkligen bra. Sen när jag var klar skulle jag fälla ner skärmen och avsluta men jag fällde bara ner halva, jag brukar alltid vilja göra nånting på datorer när jag fällt ner dem. Men inte den gången, jag lutade mig tillbaka och såg hur datorns märke på ett äpple lyste från baksidan. Jag väntade på att nån skulle komma tillbaka och då kom min pojkvän in. Han gick fram mot mig, han fällde först ner datorn sen lutade han sig över mig. Datorn slocknade och det vart helt mörkt. Josefine är inte här nu. Sa han. Jag vart förvånad men sa ”Jo, de är hon” med svag röst. De vart mörkt, han kysste mig. Jag la mina händer runt han. Jo, hon är här.
De var mörkt i rummet, tv:n lyser upp. Det är mysig stämning här, att sitta här ensam. Datorn ligger på bordet och väntar på att Johanna ska komma tillbaka. Jag var glad och samtidigt lugn när jag väntade på Johanna jag med. Hon kom in i rummet med blött hår och med ett leende, hon tog datorn och satte sig på forttölten.
Jag säger att hennes dator verkligen var jätte bra. Hon tittar upp från skärmen och säger "Tack! Ledsen för din dator, vad hände med den?" "Jag vet inte, de vart så förr en gång också så de ska nog bli bra igen" säger jag. "Och tack föresten, för att jag fick låna din data. De gav mig den upplevelse jag önskat."